En grupp estlandssvenskar tvångsförflyttades till Gammalsvenskby i Ukraina där svensktalande ättlingar lever kvar. Svensk etnicitet kan sägas vara historiskt skapade kulturella och sociala sätt sv casino att vara svensk. I modern forskning anses etnicitet inte vara något som människor ärver eller bär med sig, utan etniciteten skapas och konstrueras i olika kontexter och situationer. Dessförinnan talade adeln en svenska uppblandad med utländska lånord som bönderna knappast förstod, och latinet hade haft en roll som det tryckta ordets språk. Sverige under äldre medeltiden bestod av flera löst sammanhängande områden, som under 1000-talet hade utvecklat gemensam militärorganisation (ledungen).
Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge. Svenska (svenskaⓘ) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland. Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på perioden äldre nysvenska. I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det länge levde kvar i vissa områden).
Istället används hjälpverbet “ha” med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip). Alla konsonanter utom /ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna ʐ och ʂ och mycket ofta som approximanten ɹ. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt. Obetonat /ɛ/ uttalas som ə (eller schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande.
Dialekter
Ett av germanfolken Tacitus beskriver är ett folk han kallas suiones, vilka allmänt anses vara svearna. Anses i huvudsak vara ursprung till de protogermanska kulturerna och den germanska populationen har sedan varit i stort sett stabil i Skandinavien. Dock nåddes Fennoskandinavien och Östeuropa av en fjärde mindre invandringsvåg under bronsåldern, och flera tillskott av människor i flera vågor, österifrån.
Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom “paraply” (fr. parapluie), “nivå” (fr. niveau) och “ateljé” (fr. atelier). Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna “hon har bil” och “hon har en bil” eller “han har katt” respektive “han har en katt”. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning.
Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare. Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text.
- Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt /ɧ/ har ett stort antal varianter, oftast beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och sociala sammanhang.
- I modern forskning anses etnicitet inte vara något som människor ärver eller bär med sig, utan etniciteten skapas och konstrueras i olika kontexter och situationer.
- Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge.
I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. Den svenska som talats i Sverige sedan det förra sekelskiftet kallas för nusvenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska.
Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. Också i Argentina, särskilt kring byn Oberá som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget. I Frostvikens socken i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, ett trönderskt bygdemål. Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk.
Folk kan också avse en större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör en nation. I ett internationellt perspektiv anger få svenskar att de är troende, runt en femtedel, men det lutherska och väckelsefromma kulturarvet anses fortfarande ha betydelse för värderingar, ekonomi och arbetsmoral. Många lånord hämtades direkt från högtyskan efter reformationen i samband med Gustav Vasas bibelöversättning, från franskan under och 1700-talet och från engelskspråkig kultur efter andra världskriget. Jämförelse av referensbefolkningar i olika länder vad gäller mitokondrier (MtDNA) såväl som Y-kromosomer (YDNA) visar nära genetiskt avstånd i genomsnitt mellan personer med härkomst i Skandinavien och centraleuropéer, särskilt från Tyskland, Kroatien och Tjeckien.
De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas. Det finlandssvenska standardspråket, högsvenskan, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten.
